Ibland önskar jag att jag kunde dela mig i två. Det har jag i och för sig tänkt tidigare också men i detta fall skulle det vara betydelsefullt då jag skulle kunna använda det för att vara på två platser samtidigt. Jag har ju trots allt två hem. Ett i Göteborg och ett här i Stockholm där jag befinner mig just nu. Denna veckan valde jag att vara i Stockholm, mycket med tanke på att jag är sjukskriven en vecka till. Jag såg det som en möjlighet att kunna spendera tid med familjen och även träffa saknade vänner. Idag, om någon timme ska jag faktiskt möta upp Cissi på en lunch och senare i veckan har jag också planerat in att träffa endel kompisar. Men det är otroligt jobbigt att göra sådana val som att bestämma var man ska vara för tillfället. För vissa kanske det är självklart men för andra inte. Kanske ska man inte tänka och fundera så mycket? Vad vinner man på det? Det kanske i sin tur bara framkallar mer ångest än vad det kan ge en glädje tillbaka. 

 

Jag skulle så gärna vilja umgås med laget, göra min rehab på träningen och få skratta tillsammans med världens bästa lagkamrater. Samtidigt säger en liten del av mig att det kan vara värt att ta tillfället i akt att faktiskt vara i Stockholm då jag har möjlighet till det. En stor del av detta beslut grundar sig också i att jag kommer få ett telefonsamtal i veckan. Eller om jag får ringa upp själv och vara en sådan jobbig patient som vill ha svar på sin MR. Jag vet att det kommer vara mitt jobbigaste och mest känslosamma telefonsamtal någonsin. Det är just därför jag också ansåg att det var värt att ha familjen nära denna veckan. Jag tror jag är lite rädd för det där samtalet som väntar mig. Det är nog en försvarsmekanism att jag går runt nu och lådsas som ingenting. FAN OCKSÅ. Jag hatar det här.

 

Just nu och sedan en vecka tillbaka så har och går jag fortfarande verkligen i ett vakum. Jag vet varken det ena eller det andra. Jag tror jag har vant mig vid det och tycker om den känslan, iallafall lite. Känslan av att det inte gör ont i knät gör mig lyckligare än någon annan. Däremot kommer ibland bilderna upp i huvudet då ortopeden verkligen sa till mig att mitt korsband är av. Jag vill verkligen inte lyssna på henne just nu. Jag vill att hon ska ha fel. Jag vill kunna tro och hoppas på att kunna spela efter jul.. men återigen, vem fan försöker jag lura? HON HAR JU SAGT ATT DET ÄR AV. Kan den där telefonen bara ringa nu så jag kan sluta fjanta mig och försöka inbilla mig att jag kanske har en pytteliten chans att ha lite tur.