Hej bloggen! 

 

Oj vad länge sen det var jag var inne här och skrev. Lite synd då jag missar att dokumentera hur det har känts med knät de senaste veckorna. Men ibland händer det faktiskt att man inte orkar göra allt det där man tidigare gjort. Som att skriva här på bloggen till exempel eller hålla humöret uppe och så. Det kom faktiskt en dipp för mig och det var i samband med att jag gjorde testerna för projekt korsband. Nu vill jag inte tala negativt om deras undersökning och forskning för den är nog jätte bra i sig men jag blev faktiskt bemött riktigt dåligt och det var inte alls det jag hade förväntat mig. Personen jag mötte var allt annat än pedagogisk och det blev bara helt fel. Efter det besöket så tappade jag verkligen lusten för mycket och därav riktigt dålig uppdatering här på bloggen. 

 

Jag är ändå en person som inte försöker bli allt för påverkad av saker för länge för jag brukar tänka att den personen eller det som hände inte ska få mig att må dåligt och därför vill jag på något sätt bevisa för mig själv och "vinna" och jag ser det som en vinst när jag själv skakar av mig det och inte bryr mig, det gör mig starkare. Så dippen jag fick varade inte så länge men tyvärr fick bloggen sota för det, tråkigt nog. 

 

Nu har det gått 108 dagar sedan operationen. Lite drygt 16 veckor, 3 månader och 2 veckor ungefär. Iallafall så har jag kommit en bit på vägen även fast det fortfarande inte går spikrakt fram men vem hade förväntat sig det?

 

Den stora förändringen med min rehab skedde den 27 februari. Vilket var 3 månader och 4 dagar efter operation. Det jag gjorde den dagen var att jogga på en tjockmatta i 5 minuter. Det var sååååå läskigt att väl börja men när jag stod där så kändes det som en stor befrielse. Dock gjorde det ont, det ska jag inte ljuga om. Eller ont och ont.. på en skala så kanske det var 5/6 av 10. Men sjukgymnasten säger att det är okej så länge det inte gör mer ont och då antar jag att jag får lita på det. Det är svårt. Jag som är så rädd och orolig stundtals skulle önska att jag inte hade några hinder. Även fast hinder är "bra" och det ger med sig erfarenhet och styrka på sitt sätt. 

 

Den 2 mars var det dags att ställa mig på springbandet. Ä N T L I G E N. 3 minuter jogging blev det och det var det absolut roligaste jag gjort på dessa 5-6 månader(sedan skadan inträffade) så lycklig! Däremot blev jag väldigt fort trött och hade träningsverk i två dagar efteråt haha! Men jag har saknat det. Jag har saknat att svettas och känna att träningen verkligen gör mig trött. Äntligen fick jag känna det och det kommer jag ta med mig i framtiden. När jag är trött, när jag vill ge upp, när jag vill sluta träna, när jag inte orkar springa de där extra meterna så ska jag tänka tillbaka på de månader då jag inte fick springa och tänka på HUR mycket jag verkligen ville det tiden jag inte fick. En bra grej att ta med sig vidare är verkligen att aldrig ta något för givet. Nu tänker jag framförallt på innebandyplanen men det gäller ju självklart livet i stort också.

 

Efter passet sa min sjukgymnast att hon skulle bli förvånad om knät inte svullnade upp eller om inte kände något. Men jag kände faktiskt inte så mycket, knät blev bara lite lite stelare men inte svullet. Det gjorde mig såklart fundersam men jag kanske ska vara glad istället.. 

 

Sist jag var hos sjukgymnasten så joggade jag 1 km. Det gjorde faktiskt mer ont den gången men det kan ju också bero på att jag sprang lite snabbare och längre. Knät har känts stelt efter det passet och jag upplever att det blir varmt ganska ofta. Även leg extention har blivit jobbig för mig.. det kan bero på att korsbandet efter 3 månader blir lite "svagare". Minns inte riktigt hur det är sagt men något liknande. Tänkte googla på det senare då jag har lite bråttom iväg till gymmet nu. 

 

Trots att jag får ont och har lite ont när jag kör rehab så känns det ändå som om jag är påväg framåt. Jag kan äntligen röra mig på ett annat sätt och jag kan stå ut med att det känns lite i knät nu när jag inte står och stampar på samma ställe. Men jag kan ändå vara ärlig och säga att jag hade önskat att det inte gjorde ont, att jag inte kände något och att det bara rullade på utan problem. Men som många sagt så är detta ingen lätt resa.. och det håller jag definitivt med om.  

 

Nu: gå till bussen för att göra rehab på gymmet. See you soon!