Den stora dagen var kommen. Allt kändes sådär bra som det kunde kännas. Jag var glad, peppad, lycklig och förväntasfull. Också imponerad av att jag kunde behålla lugnet. Jag vet att jag fick frågan ifall jag var nervös men svarade ärligt "inte än iallafall" och svaret kvarstod trots att domaren hade blåst i visselpipan och matchen var igång. Jag brukar alltid vara ärlig men ibland kan även jag undanhålla delar av en sanning men det vill jag inte göra nu. Jag kände faktiskt att det skulle bli en bra match, det kände jag i hela kroppen och den känslan hade jag inte känt på bra länge. Jag var verkligen så glad och jag tror till och med att jag hann tänka och känna den glädjen många gånger under de fyra byten jag hann spela den matchen. Det är också den matchen som är den match jag spelade sist. 

 

Jag minns att jag hann tänkte "nu springer jag allt jag har så jag är först vid boll för att sedan kunna ta med den och vända spelet snabbt" och mycket riktigt så var jag först vid boll. Det var i mitt eget högra sarghörn. Jag minns det så väl men ändå så luddigt. Motståndaren i Vitkovice kom efter och tryckte till mig med all sin vikt. Mitt högra knä small i sargen, det gjorde förbaskat ont, jag hörde hur det bar något där inne som gick sönder, det brändes och ilade något fruktansvärt och jag minns hur jag tänkte "nej. nej. det får inte hända. det är inte sant. 9 månader. aldrig på hela världskartan. aldrig. aldrig. nej. nej. nej" och ju mer jag hörde mitt egna huvud prata desto snabbare kom tårarna. Jag förstod att detta var något allvarligt. Jag minns hur hjälplös jag kände mig och att jag tryckte sönder Krantz hand i hopp om att få mindre ont. Jag tror också att jag skrek endel efter ett tag. Om det berodde på smärtan eller den inre frustrationen och ledsamheten vet jag inte. Jag gissar på både och.. 

 

Domaren skrek något i stil med "move her, move her" men för i helvete domarn? Där låg jag. Gråtandes, skrikandes, lindat knä och helt maktlös. Det ändå du fokuserade på då var att försöka få bort mig så fort som möjligt? Min vinnarskalle tänker bara att jag borde legat kvar ännu längre.. och varit ännu mer besvärlig än vad jag redan var i hans ögon. Men vad vinner jag på det.. jag vinner ju inget nytt knä direkt.. Och jag tror ändå att jag lärt mig att försöka lägga energin på saker som är värt det. Det är i slutändan inget värt att lägga energi på fel saker men det är inte jätte lätt att tänka i de banorna när man använder mycket av den lilla energi man har kvar på att tycka synd om sig själv. Och det gjorde jag faktiskt i det läget om jag ska vara ärlig. 

 

Jag fick sitta resten av perioden på sidan av. Det fick jag i och för sig göra resten av matchen och även resten av hela helgen. I periodpaus gjorde det inte ont längre. Det kändes däremot sjukt stelt i knät och jag hade ont i baksidan. Jag ville ju så gärna spela. Minns att jag försökte jogga i korridoren bakom och försökte tänka i huvudet nä men det här är inte så farligt, det här går bra. Men mja, det kändes ändå i baksidan konstigt nog och hoppet om att få spela vidare i matchen var inte stort. Däremot var jag inställd på att spela finalen på söndagen. 

 

Tre olika sjukgymnaster kände på knät och tycke att det verkade stabilt trots min känsla av stelhet. Det lättade mig något otroligt och hoppet om att kunna spela morgonen därpå höll i sig. På sidan av matchen vet jag att jag satt ner men varje gång jag ställde mig upp gjorde det ont och det som ilade i knät. Jag blev besviken varje gång jag kände någon främmade känsla i knät. Då visste ju till och med jag att något inte stod rätt till. Fast jag använde smällen som försvar och vem som helst vet ju att man har ont efter en tuff och hård smäll. Spelar ingen roll var man får den, knä som hand som fot som öra. Det gör ju ont! 

 

Semifinalen vann vi med 4-3 och lycklig blev jag!! Även fast jag inte kunde bidra själv så kändes det verkligen som att jag hade vunnit. Visst hade jag gjort det också! men det är inte alls samma feeling att sitta på sidan av som att spela. Men jag kände trots det en enormt stor glädje. 

 

jag minns hur tankarna gick i 180 om inte mer. jag försökte känna efter så oerhört mycket i knät. När jag gick tillbaka till hotellet efter matchen minns jag att jag haltade och oroade mig över smärtan som kom och gick. Men jag kunde ju gå!! Så allvarligt kunde det väl inte vara tänkte jag...... Natten därpå minns jag dock som extremt jobbig. Knät var lindat och som tur var slapp jag att sova i högläge då det inte var svullet. Däremot vaknade jag av att det gjorde ont, var väldigt stelt och jag kunde verkligen inte sträcka ut knät fullt. Varken om jag låg på rygg eller på mage. Det var också då jag förstod att jag kunde fet glömma finalen.. Det gjorde mig så extremt ledsen. Jag hade i alla fall bestämt mig att gå med laget på promenad på morgonen trots den extrema smärtan. Jag gick ner för trapporna som i vanliga fall skulle tagit mig 30 sekunder men som nu tog mig säkert 5 minuter. Väl nere i receptionen insåg jag att jag inte alls kunde gå den där morgonpromenaden som jag trodde.. Jag fick vänta istället och tränarna sa att de snabbt skulle titta på en lösning så jag skulle få träffa en expert när vi var hemma i Göteborg några dagar senare.. Minns hur jag tänkte att det ändå inte skulle behövas då jag trodde att knät skulle sluta göra ont och sluta besvära mig. Så fel jag hade.....