Det känns då mycket märkligt att det här, det som känns nu kan betyda att jag ska vara utan det jag älskar i över 9 månader. Det här lilla. Och de där få sekunderna när jag föll ner och hade sådär fruktansvärt ont, men den smärtan som bara varade i några sekunder. Kan det vara så orättvist? Känslan av att kunna gå och belasta knät i princip som vanligt, att kunna böja och sträcka knät precis som vanligt och att prova en knäböj eller två utan att det gör ont får mig ibland att fundera över ifall det verkligen är det värsta tänkbara som hänt mitt olyckliga knä, den där lördagen den första Oktober. Eller kan det vara något annat? Det är lätt hänt att börja tänka så. Det är lätt hänt att få upp ett pyttelitet ljus i tunneln då knät inte gör ont. Kan det finnas 0,5 procent chans att våga tro, våga hoppas och att våga önska att det kan vara en liten annorlunda skada. Bara en sådan förändring att det inte behöver ta mig 1 jädrans år att komma tillbaka.

Men jag vågar inte hoppas, jag vågar inte bli så där ledsen som jag blev när den holländska ortopeden mumlade något om ett korsband. Det var precis då som hela min värld rasade samman. Jag vågar inte känna de känslorna en gång till. Jag vill inte. Och jag vill heller inte utsätta de människor i min omgivning som får med mig att göra när jag har de känslorna inom mig. Jag är en sådan person som har lätt för att visa känslor. Jag har de sällan inom mig och ibland kan det vara extremt jobbigt att inte kunna hantera dom. Däremot har jag också väldigt lätt till skratt, men lika lätt som jag har till skratt har jag också till gråt. Med det sagt så är jag oerhört blödig och känslig som person. Och tanken av att komma till det stadiet ännu en gång gör mig inte särskild glad.. Jag tycker nästan synd om min mamma som var med på sjukhuset och fick ta hand om mig när jag bokstavligen talat inte ens visste var jag hade mig själv just då. Jag grät så mycket att jag knappt kunde andas, jag fick en panikattack och slängde saker runt mig och visste inte var jag skulle ta vägen. Just då, i den stunden så såg jag bara svart. Resan hem till Stockholm 30 minuter senare efter det beskedet var inte rolig kan jag lova. Några timmar senare somnade jag i bilen av utmattning. Det jobbigaste och smärtsammaste just då var att vakna upp och för att en sekund tro att jag hade drömt.. men komma till insikt om att det inte var så. Det var verklighet. Det är verklighet än idag och jag hatar det mest av allt. Det är med bakgrund till detta som jag också är inställd på att ortopeden fått svar från magnetröntgen kommande vecka och ringer upp för att medddela att "det var som hon trodde" istället för att bli besviken. Fast vem försöker jag lura? Jag vet att jag kommer bli besviken ändå.. det spelar ingen roll hur inställd jag än är på det. Min värld kommer rasa gång nummer två.