Jag längtar till min operation.
Varje gång jag börjat skriva ett inlägg här på bloggen har jag alltid känt någon form av känsla som varit ledsam. Denna gång känner jag inte riktigt den känslan. Istället känner jag en känsla av revanchlust och vilja. Det gör mig absolut inte förvånad utan istället väldigt glad och varm i hjärtat. Ni kan säkert fråga vem som helst och personen lär veta vad mitt svar hade varit. Jag har hela tiden sagt och tänkt att om jag någon gång skulle drabbas av en korsbandsskda så skulle jag aldrig någonsin orka ta mig tillbaka. Jag har haft en så klar inställning och medvetenhet om att jag aldrig skulle ta mig igenom den otroligt långa rehabprocessen som det innebär. Men vilken tur att jag inte alls tänker så idag. Idag sitter jag här, 21 år sedan jag höll i min första innebandyklubba och det enda jag vill just nu är att spela innebandy MEN det enda jag absolut inte kan är att göra det jag älskar. Jag kan inte. Jag kan inte spela innebandy just nu och det är min enda önskan, min högsta dröm. Det är det som gör mig så otroligt ledsen och på samma gång motiverad. Det känns så bra att jag verkligen känner en sådan längtan tillbaka till innebandyplanen för tänk om jag istället hade känt noll och ingenting. Det hade för mig varit en väldigt skrämmande känsla.
Idag var jag hos sjukgymnasten första gången efter beskedet jag fick från MR. Det var med positiv energi jag kom gåendes där ifrån och det är något som gör mig extremt lättad. Jag hade föreställt mig att det skulle bli jobbiga dagar hos sjukgymnasten men som tur var visade det sig vara rena motsatsen. Jag förstår självklart att alla dagar inte kommer vara denna lik men det är ändå en bra början. Och så här i början, då gäller det verkligen att ta till vara de små positiva ting man hittar i vardagen. Stina berättade att hon tyckte mitt knä är så fint trots det finns en skada inuti knät. Hon menar att det är mycket starkt och stabilt och tror även att det kommer gå kanonbra för mig att komma tillbaka. Jag har ju tidigare hört skräckexempel då läkaren sagt till den skadade att det vore bäst att sluta på den sport man utövar eller kanske börja fundera på om någon annan sport hade varit intresant att fortsätta med där den skadade delen av kroppen inte belastas på samma sätt. Aldrig i livet. Det hade i alla fall jag sagt om någon sa så till mig. Därför är jag extremt tacksam över den positiva feedback jag fick idag angående mitt knä. Vissa övningar jag gjorde idag brukar vanligtvis personer med korsbandsskada få ont utav men det glädjer mig att jag inte kände ett enda dugg när det var dags för de övningarna.
Jag längtar verkligen till den 23 November. Eller är det kanske kosntigt att göra det? Jag vet inte. Jag har ju aldrig opererat knät förut. Inte för att jag tror att det kommer vara speciellt kul eller skönt men det är då jag kan börja se ljuset på riktigt. Åå vad jag längtar till jag får göra mitt första steg utan kryckor, mitt första hopp eller mitt första springsteg. Tanken av att hela tiden se en succesiv utveckling av mitt knä efter operationen gör mig peppad och det är nog mycket därför jag längtar till den dagen. För när det är gjort så är det bara att blicka framåt! Jag ska tillbaka. Starkare än någonsin.
Kylar ner knät på IFKK
Btw: Jag ska börja med min medicin Arcoxia igen!
