Yeyyyy!! Rubriken säger väldigt mycket. Nu sitter jag här i soffan och har andats ut på riktigt. Tänk så mycket tankar och känslor som kroppen kan känna på samma gång. Senaste tiden har varit extremt jobbig och oviss för min del och såklart syftar jag på mitt knä.

Ni vet när pulsen känns så hög att det känns som att ni snart ska kräkas eller väntan känns längre än avståndet mellan jorden och månen. Exakt så kände jag idag klockan 10:00 i väntrummet på Capio Lundby. Det kanske låter extremt men jag var rädd. Rädd för att kanske få ett besked igen som jag inte ville ha. Det har ju hänt förut så varför skulle det inte kunna hända igen. Det var ungefär så jag tänkte och har tänkt under en längre period nu. Eftersom min rehab har gjort ont under några veckor så har det också satt igång min hjärna och allt vad som nu finns där inne. Tankarna har snurrat fortare än däcken på en Audi som kör tvåhundraåttio kilometer i timmen. Ungefär så har det känts utan att överdriva. När tankarna börjar gå igång så går också magen igång, humöret blir sämre, tålamodet blir mindre och en sak som egentligen är liten blir helt plötsligt större än någonsin.
Som vanligt kom min läkare in i rummet lite anfådd och stressad. Nästan som om hon tagit en snabb rusch i trapporna precis. Det hade jag redan räknat ut. Där jag satt och väntade hade jag spelat upp hundra scenarium i huvudet om hur det skulle tänkas bli när min läkare kom in. Jag gäspade många gånger men försökte snabbt torka bort vätskan som kom i ögonen för att det inte skulle se ut som att jag hade gråtit och skulle det se ut som om jag hade gråtit så skulle läkaren kanske tro att jag hade ramlat ner för ett berg och gjort illa mig. Även fast jag där och då verkligen kände för att gråta så var det de sista jag ville göra innan jag hade genomgått mitt återbesök. Eller så tänkte jag att jag var tvungen att spara alla tårar som ändå skulle behöva användas när jag gick därifrån.

MEN lycklig är jag nu! Det blev inga tårar. Möjligtvis några glädjetårar! Både min sjukgymnast och läkare har tittat på mig nu och tycker att min rehab har gått bra och att det känns stabilt i mitt knä. Detta gör att jag kan blicka framåt och köra på med massor av motivation och energi!

........................................nu behöver jag sova. Imorgon ska jag upp till sjukgymnasten för att köra rehab klockan 10.00 så jag känner att det är dags att avsluta detta inlägg men lovar ett mer detaljerat och bra inlägg senare! Eftersom beskedet blev så bra idag så är jag också mycket motiverad till att uppdatera bloggen nu och lägga mycket energi på den. Av erfarenhet vet jag att det är roligt att kunna titta tillbaka på hur och vad man gjort, utveckling, bilder, känslor och mycket mer. Tyvärr blir det ingen bild till detta inlägg men det blir istället masssssssor framöver! GODNATT. Vi hörs troligtvis imorgon.