Wow. Vilken grej. Jag vet inte om det finns tillräckligt med ord för att beskriva mina känslor just nu. Det är svårt att försöka förklara sig i skrift. I vanliga fall brukar jag tycka att det näsan är lättare att uttrycka mig i skrift men denna gång är jag kluven. Det känns som att man behöver se mitt ansikte och själv känna känslan jag känner inom mig för att verkligen förstå. Det kanske låter överdrivet. Men det är det inte för det är just precis så här jag känner. Jag känner mig lycklig, lättad och stark! 

 

Det var väldigt länge sedan jag skrev ett inlägg här på bloggen. Jag hoppas det blir mer nu framöver. Jag önskar att jag hade dokummenterat min resa här utan avbrott men jag har inte haft den motivationen. I början var det verkligen ett sätt för mig att bearbeta känslorna på och det är det än idag. Men efter ett tag blev det bara jobbigt att till slut inse att jag och mitt knä hade fler dagar med smärta än dagar då det kändes bra. Genom att jag skrev ner hur jag kände så blev det mer påtagligt att det inte var 100 med mitt knä och det sänkte mig mer än vad det gav energi. Med facit i hand så förstår jag varför jag inte skrivit så mycket här. 

 

Som tur är så är jag idag tillbaka med glädjande besked. Efter många frågor, test, träningar, funderingar och allt vad det varit så fick jag en tid för titthålsoperation av min läkare. Eftersom det gjort ont nästan varje gång jag tränat så var det dags att kolla upp mitt knä, på riktigt. Jag kunde inte släppa tankarna som snurrade i huvudet och när jag var på mitt 6 månaders återbesök hos min läkare så erbjöd hon tid för titthål. Det var det absolut bästa hon kunde göra för mig. I och med att jag var så pass orolig så kände både hon och jag att det var aktuellt. Rädslan när hon kände på knäna och sa att hon tyckte hon kände skillnad gjorde att jag flög tillbaka i tiden och kände en stor oro över att något skulle vara fel, precis som det var den gången då en annan person kände skillnad på knäna. Väntan på den 22 juni var jobbig. Dagen då jag gick ifrån läkaren var otroligt jobbig. Jag var ledsen, otroligt ledsen och uppgiven. Hur skulle jag någonsin kunna gå vidare om det skulle vara fel i knät? Om korsbandet skulle vara skadat igen? Det var det enda jag kunde tänka på. 

 

Den 22 juni kom. Jag som hade trott att jag skulle få en avbokad tid. Nepp, så blev det inte. Klockan 08:00 skulle jag vara där. Känslan att komma in där är nästan alltid samma. En liten gnutta rädsla och oro finns alltid där. Jag hoppas det känns annorlunda när jag ska tillbaka i September. Iallafall så gick jag och mamma upp till våning 3 och fick inte sitta länge i väntrummet till mitt namn blev uppropat. Det kändes nästan som att alla i väntrummet hann känna min nervositet i luften även fast jag knappt hann vänta mer än 5 minuter. Jag fick sedan svara på frågor, precis som förut och sedan fick jag ett rum och satte på mig en rock, långa stumpor och blå tossor. Tvättade såklart med descutan också. 

Jag skulle vara första patient och undersökningen skulle ta 5-7 minuter. Inte vet jag varför, men jag blev bara mer nervös när jag hörde det. Man kan ju tänka att det skulle göra mig lugnare, ett snabbt ingrepp, men det stressade snarare upp mig.. Om jag ska vara helt ärlig så kändes det som att hjärtat slog frya gånger så snabbt än vad det brukar, så nervös kände jag mig. Men det var så skönt att ha mamma på plats. Hjälp vilken nervosititet jag fick uppleva under den stund jag väntade. På ett sätt ville jag bara få veta men ändå inte. Tänk om detta kom att förändra allt.. När jag låg på operationsbordet småpratade jag med alla som var närvarande och jag sa till och med att de gärna kunde söva mig ifall korsbandet såg dåligt ut. Med glimten i ögat såklart. Inte skulle jag vilja bli sövd en längre tid men ibland tror jag faktiskt det kan vara svårt för vissa att förstå hur stor kärleken till innebandyn faktiskt är. Det finns ingen annan plats jag känner mig så trygg på som på innebanydplanen. Jag älskar det! Det är därför man får så tokiga tankar ibland eftersom kärleken till sporten är så fruktansvärt stor.

 

Sekunden innan jag blev sövd så minns jag att de sa att jag inte behövde fråga hur knät såg ut när jag låg på uppvaket då ingen som var där kunde svara. Det första jag hör när jag vaknar är dock "dittk korsband såg fint ut" och där ligger jag, mer nervös än innan, inget illamående, möjligtvis lite trött och tror att jag drömmer. Jag börjar gråta direkt och säger att de måste hämta in mamma. De svarar att de inte får men jag antar att de på något sätt förstod hur viktigt detta var för mig, både beskedet och att få dela det med mamma. Så mamma kom in, jag grät och kramade henne. Detta ögonblicket är oersättligt! Som jag längtat efter det. Såklart började jag undra lite senare ifall jag hade drömt vad hon på uppvaket sa men när min läkare sedan kom in och konstaterade att mitt korsband och även menisk såg bra ut så kände jag en lättnad jag aldrig känt tidigare. Lyckans dag. 
Däremot har jag krackelerat brosk inne i knät. Bakom knäskålen och på höger sida om knät. Det är det som gör ont. Nu på senare dagar har jag börjat fundera över hur det ska gå med det eftersom det fortfarande kan göra ont.. men.. just nu.. orkar jag inte tänka mer på det! Jag vill bara njuta av det faktum att mitt korsband spänner fint, är helt och fullkomligt JÄTTE BRA!!!!! 

Oj vad jag längtar till jag kan träna hårt igen, till jag kan springa och börja göra mer innebandyliknande övningar. Längtan är enorm. 

 

Jag ska tillbaka starkare än någonsin.