Operationen är klar!
Jo. Visst hade jag hört att det skulle göra ont att operera in ett nytt korsband. Men jag hade faktiskt aldrig i min vildaste fantasi föreställt mig att det skulle göra så här ont. Jag vet att jag pratade med narkosläkaren precis innan jag skulle rullas in i operationsrummet. Det var obehagligt att ligga utanför och vänta och ju längre tiden gick desto jobbigare och mer nervös blev jag. Jag hade ju faktiskt inte känt mig nervös inför operationen. Det var många runt om mig som frågade men jag vet att jag var lugn och inte tänkte så mycket på det. Jag ville ju bara få det gjort. Väl utanför i väntan med sjukhuskläder, längre strumpor och ett högerknä markerat med ett kryss och en pil kan jag erkänna att pulsen höjdes och jag kände mig plötsligt mycket nervös. Narkosläkaren och jag hann prata länge och även hon poängterade att jag hade lång rehabtid innan jag kunde vara tillbaka. Det var absolut inte vad jag ville höra just då. Jag vet att jag kände mig arg precis när jag hörde henne säga det och jag ville bara där ifrån. Jag hade ingen lust att operears och absolut ingen lust att höra ännu en gång att jag hade en lång väg tillbaka. Som om jag inte redan visste det liksom..
Jag fick gå in själv och lägga mig på operationssängen. Det var jag, två assisterande läkare och narkosläkaren där. Det kändes som på film. Jag blev ompysslad och det var full fart redan från början. Jag tror att jag fick två metallsaker på kroppen, satte upp knät och la ut armarna långt ifrån kroppen. Narkosläkaren satte i något lugnande och det var inte bara lite lugnande. Jag kände mig hög som ett hus vid det tillfället och läkaren var tvungen att ta bort lite av effekten då jag inte kunde kommunicera rätt och riktigt. Alla undrade när jag skadade mig och jag berättade att det inträffade den 1 oktober. När jag tänker tillbaka till det så blir jag så ledsen. Min favoritmånad sedan jag varit liten. Det är liksom min månad. Att första dagen på den månaden skulle innebära sådan otur hade jag aldrig någonsin kunnat föreställa mig. De sjuksköterskor som var på plats inne vid operationssalen blev förvånade att det var så nyligen som skadan inträffade. Vanligtvis brukar man inte opereras så snabbt förstod jag. Det gjorde mig ändå lite gladare. Sedan nämde jag att jag var nervös men mer minns jag inte förrän jag vaknade upp och kände sådan otroligt hemsk smärta.
I samtalet med narkosläkaren innan jag gick in i operationsrummet fick jag veta att jag vaknar upp direkt efter operation där inne men att jag sedan vaknar upp en andra gång på uppvaket men att tiden där emellan känns som en black out. Hon hade verkligen hundra procent rätt. Jag minns inte ett dugg första gången jag vaknade. När jag vaknade andra gången hade jag så ont att de tog fram både ultraljud och bedövninsspruta och bedövade hela benet. Det var den snabbaste lösningen antar jag och idag, nio dagar senare, har jag fortfarande ingen känsel i halva min vad. Det är läskigt men tydligen en inte allt för onormal känsla.
När jag hade flyttats från uppvaket in på mitt rum igen trodde jag att jag skulle vara hemma inom två timmar. Jag mådde bra. Trodde jag i alla fall. Jag mådde inte illa vad jag kunde känna just då men det var nog bara en inbillning. Pappa berättade i efterhand att jag verkade vara helt väck och att jag bara sluddrade när jag pratade. Jag tror att jag somnade kort där efter och att jag efter det kände av illamåendet. Jag hade ont och mådde inte alls bra. Vi beslutade oss för att jag skulle stanna över natten och det kändes som en bra idé. Jag visste inte om jag kunde ta all smärtlindring på grund av min mag och tarmsjukdom Chrons. Mycket riktigt så kunde jag inte det. Jag hade redan behövt stå utan massor av mediciner på grund av min sjukdom men de återstående som fanns att ta var Panocod och Panodil. Inte hjälpte dom för någon smärta inte. De tabletterna gav mig bara en mindre fungerande hjärna och en tröttare kropp. Det är så typiskt att jag alltid ska råka ut för ytterligre saker på grund av min sjukdom. Det har varit en stor nackdel i mitt liv. Nu kan jag inte ta tillräckligt med medicin vilket gör att jag har extremt ont och i andra fall kan det handla om att jag inte kan äta viss mat eller ta annan medicin så som pencilin och andra läkemedel som ibland behövs....
Pappa åkte i alla fall hem fram mot kvällen med all rätt. Jag var utslagen och helt slut efter operationen. Jag hade på tv:n där de sände fotboll så jag passade också på att ringa mamma och mormor och morfar. Efter de samtalen slängde jag mig på lampknappen och stängde av tv:n och snabbare än jag hann blinka så kräktes jag. Usch så mycket det kom.. efter det slocknade jag direkt men den natten sov jag inte bra kan jag lova. Jag vaknade säkert varje halvtimme och varje gång undrade jag var jag var....
I övrigt så gick operationen bra förutom att jag hade en liten skada på menisken också. Det fixade doktorn till och det påverkar inte min rehab i slutändan. Tänk om jag istället hade opererat menisken och sedan fått reda på att mitt korsband var av. Den tanken skrämmer mig och gör att jag kan acceptera en trasig menisk i samband med operationen. Det var som lite tur i oturen kan man säga.
Nu har jag sammafattat operationsdagen endel och tänker att jag senare i mina inlägg ska försöka vara lite mer specifik vad gäller min rehab och situationen runt mitt knä. Jag tänker också posta lite bättre bilder. Nu har inläggen bestått mycket av mina tankar och känslor och det är absolut inget jag tänker sluta med för det är det som driver mig framåt när jag skriver. Vi får se hur det ser ut framöver. Det var iallafall skönt att få skriva av mig lite nu..
Sjukhuskläderna jag fick ha på mig. Var mycket tveksam till dom när jag såg dom men det slutade med att jag blev så trött och slut att jag inte hann bry mig.
