Idag är det bara två dagar kvar till den stora dagen är kommen. Det känns så sjukt overkligt att det här händer på riktigt. Jag vet inte när jag ska förstå att detta faktiskt har hänt. Ibland blir det nästan läskigt när jag börjar tänka på det för jag kan verkligen inte inse att jag snart ska operera mitt knä. Jag har inte fått grepp om att jag har skadat mitt knä även fast jag inte har spelat innebandy nu på exakt 50 dagar. Hjälp. Där högg det verkligen till inom mig. 50 dagar... 50 dagar för länge. Varje gång jag börjar fundera och kommer in på djupet så blir jag så ledsen. Varje gång kan jag se hela händelseförloppet i huvudet gång efter gång efter gång. Det är som att det visas en trailer i inom mig som nästan varje gång ser precis likadan ut. Varje gång får jag också denna känsla som jag känner just nu. Känslan som uppstår är väldigt svår att förklara.. jag känner mig ledsen, tom och helt förstörd på samma gång. Det verkligen känns inombords och det svider i ögonen och bränner i halsen. Det kan nog bero på att jag är otroligt nära till gråt... det påminner mig om de gånger jag var i hallen efter händelsen och efter beskedet. Jag kunde vara hur glad som helst men samma sekund kunde jag bryta ihop och skaka av tårar och sorg. Detta händer även i dagens läge men allt mer sällan.

Något som har gjort att dessa 50 dagar fungerat för mig är definitivt mitt underbara lag. Utan dom hade jag aldrig klarat detta. Att hänga och umgås med alla lagkamrater har varit en stor räddning för mig. Det har gjort att jag kunnat hålla ihop mig själv på ett rimligt sätt. Även fast tiden har varit hur jobbig som helst så har den trots allt varit så bra som möjligt. Jag tror inte jag kunde ha det bättre. Såklart skulle jag mest av allt önska mig att jag kunde vara med och spela men nu när jag inte kan det så uppsattar jag ändå all tid jag får tillsammans med tjejerna och alla timmar som spenderas i hallen trots att jag inte kan vara med på plan och bidra på samma sätt.

 

Men visst har det varit tungt. Otroligt tungt. Det var som Jonas.G nämde för mig igår när vi åkte på bortamatch till Kalmar. Han berömde mig för att jag i hans ögon är så stark som hänger med på matcher, varenda träning och allt vad det är trots min skada. Det värmde verkligen att höra det. Att han hade tänkt på det och reflekterat över hur stark jag är som kan göra det. Och när jag tänker tillbaka på dagen då jag fick beskedet så minns jag att jag bara såg svart. Jag trodde aldrig att jag ens skulle kunna öppna ögonen igen. Det var verkligen så. Det kanske låter dramatiskt för någon men så var fallet. Jag kände att jag ville isolera mig själv och att jag på något sätt ville försvinna och gå i ide ett tag. Innan jag var tillbaka och redo att köra igen. Men riktigt så blev det inte och det kan jag i efterhand vara glad över. Jag är glad att jag vågdade utsätta mig för det jag tyckte var otroligt jobbigt. I början var det vädigt jobbigt att ens prata innebandy, titta på det eller ens kolla på sociala medier. Jag klarade inte av det på säkert två veckor.. Och oj vad det har funnits dagar då jag inte ens haft energi eller styrka att tycka något är roligt. Det har funnits dagar fulla med tårar och längtan efter ett helt knä. Men det är inte konstigt. Det är inte konstigt att hela världen vänds upp och ner när man inte längre får ta del av det man verkligen älskar. Det här må vara det absolut värsta som hänt mig personligen. Så starka känslor som jag känt under denna tid går inte ens att förklara. Jag har jobbat så otroligt mycket med mina känslor dessa 50 dagar. Jag önskar ingen i hela världen att få uppleva detta. Det spelar ingen roll om det är innebandy eller något annat det rör sig om. Det är inte rättvist att någon människa ska separeras ifrån det som värderas så otroligt högt för någon..

 

I tisdags var jag på återbesök hos ortopeden. Vi konstaterade att min rörlighet i knät var bättre och att det är operation den 23 november som gäller enligt planen. Jag fick fylla i papper, träffa sjukgymnasten och fick med mig papper hem som jag läst idag så jag är så förberedd som möjligt. Jag tyckte inte om att läsa dom papperna idag. Jag blev påmind om att jag är skadad och jag hatar det. Det sista jag vill är att vara skadad. Jag tror att jag efter operationen kommer få som något återfall med mina känslor igen. Det känns som det nu iallafall som om jag kommer pendla otroligt mycket mellan skratt och tårar. Det är liksom på onsdag det kommer bli verkligt. Det kommer göra ont igen, jag kommer ha svårt att gå i början antar jag och jag kommer ha kryckorna igen. Det är så mycket som kommer ske över bara någon timme och helt plötsligt är jag som tillbaka till den 1 oktober även fast jag inte är det. Det är svårt att förklara hur jag tänker men jag är egentligen inte rädd för själva ingreppet på onsdag utan mer rädd för hur jag kommer må efter....