Jag minns att klockan hade passerat 12 på dagen denna tisdag. Jag skickade iväg ett sms till både mamma och pappa och undrade om jag verkligen skulle ringa läkaren som troligtvis hade mitt svar på MR. Jag vet att jag velade fram och tillbaa ifall jag verkligen skulle skicka iväg ett sms och fråga, för jag visste ju att mamma och pappa ville att jag skulle ringa. Inte bara för att de ville ha ett svar själva utan mycket för att de vet hur dåligt jag mådde över att bara vänta.... Båda två tyckte att jag skulle ringa. Jag berättade att jag inte vågade, jag var inte redo för ett besked. Då sa pappa något i stil med "Du vet redan att det är av, det är bara att ringa, det är inget att bli redo för". Jag tog mig mod och lyfte telefonen. Jag vet att jag klickade av direkt när jag hade klickat på "ring". Jag vågade bara inte. Det var något som tog emot. Men jag ringde sedan. Signalerna var långa, det kändes som en evighet och jag minns hur jag skakade i hela kroppen, tårarna kom och jag satt vid telefonen och grät, redan innan någon hade svarat. Efter det samtalet var jag besviken och inte bara lite besviken, besvikelsen var enorm. Inte för att jag hade fått ett besked om mitt knä utan snarare för att jag inte hade fått ett besked om mitt knä. Det var det enda jag ville ha. Ett besked. Istället fick jag en telefontid på fredag som skulle innebära ett telefonsamtal mellan halv åtta på morgonen fram till lunch. Min värld gick typ under. Jag som hade samlat så mycket mod till att ringa tyckte jag. Nu i efterhand kan jag tycka att jag överdrev lite i mina känslor, men känslor är trots allt känslor och inget som man kan styra över. Som jag tidigare nämnt så kan mitt humör svänga från den ena sekunden till den andra och jag är otroligt blödig just nu så det är nog en rimlig förklaring till varför jag var så sjukt besviken efter det där samtalet.

Fredagen kom. Alarmklockan ringde 07.10. Jag klev upp och satt mig i soffan, skrev ner några frågor på en lapp som jag hade framför mig och höll hårt i telefonen. Det var en extrem jobbig väntan. Jag satt och tänkte i mitt huvud att jag redan visste vad det var, jag kunde inte bli besviken för jag visste ju, jag visste vad det var. Men trots det så satt jag och hoppades, hoppades på ett bättre besked.. Klockan gick.. Helt plötsligt ringde telefonen. Oj vad fort jag svarade! För en sekund trodde jag att 9 månader kunde bli färre. Läkaren sa "Du har haft tur" och redan då fick jag upp hoppet, det kändes i hela kroppen och jag såg framför mig hur jag skulle hoppa och skrika samtidigt som jag skulle ringa mormor och morfar och berätta att det BARA var något annat. Lika snabbt som lyckokänslan infann sig så var den borta. Det blev inget hopp eller glädjeskrik, det blev heller inget lyckosamtal till mormor och morfar. Istället blev det tårar, i mängder. Jag är förvånad att jag inte svimmat i och med alla dessa tårar. Läkaren sa istället "Det är bara ditt korsband som är av". I läkarens värld kanske det var positivt, men i min lilla värld, där hela mitt liv kretsar kring min innebandy, så var det inte så bara.....

I skrivandets stund svider det i ögonen, det gör ont inombords och jag känner mig ledsen. När jag började skriva detta inlägg så kände jag inte alls så.. Tänk så mycket det svänger. Känslorna pendlar något extremt. Och just nu vet jag inte hur jag ska fortsätta. Jag sitter och funderar och jag önskar verkligen att det fanns en tidsmaskin. Antingen för att spola tillbaka tiden och kunna rätta till sitiationen, jag önskar jag kunde gjort annorlunda, men det är lätt att vara efterklok, jag vet. En tidsmaskin skulle också behövas för att spola fram tiden, spola fram tiden så långt så jag slipper gå igenom denna otroligt långa och tuffa perioden som jag har framför mig. Det är mycket känslor som pratar nu, nästan bara känslor och det är jag medveten om, det är därför det svänger så mycket i många av mina texter här på bloggen. Jag lovar att ta fram hjärnan lite mer, lite oftare. Men jag kan inte lova någonting. Denna resa kommer bestå av så otroligt mycket känslor. Känslor som går upp och ner, fram och tillbaka. Men ska jag plocka fram hjärnan i detta sammanhang skulle jag inte låta allt för dum om jag nu menar att denna resa också kommer ge mig otroligt mycket. Visst, ja, jag kommer få ett nytt korsband, ett (förhoppningsvis) stabilare knä men jag tror också att jag kommer bli starkare mentalt. Så mycket som jag brottas med mina känslor och mitt mentala jag så är jag övertygad om att jag kommer stärka mitt mentala. Det kommer ta tid, men det är värt varenda sekund, varenda minut hos sjukgymnasten och varenda lyft i gymmet.

Slutresultatet mot Tyresö blev 4-0. Det var en spännande och tuff match. Det kändes nästan som att jag själv spelade. Jag tänkte att jag skulle in nästa byte, det var som om det skulle vara möjligt även fast det i praktiken inte alls var möjligt. Men bara tanken av att vara nära gjorde mig ändå på något sätt lycklig. Efter att ha sett min första match LIVE, utan att själv kunna vara med och påverka så vet jag med facit i hand att det är hundra gånger jobbigare att titta på än vad det är att spela. När du spelar så känner du inte ens hälften av de känslor jag kunde känna på sidan av idag. Nervositeten var betydligt mer än vad den brukar vara när jag själv spelar. Jag tror det kan bero mycket på att du stänger av när du spelar och är på plan, det finns liksom inte tid för nerver på samma sätt. Efter matchen träffade jag många vänner som var där samt mamma, mormor och morfar, tyvärr jobbade pappa ikväll men jag har spenderat så mycket värdefull tid med honom i veckan/helgen. Det har verkligen varit fantastiskt. Och jag är så otroligt tacksam över att jag har så fina människor i mitt liv. Ni betyder så enormt mycket för mig, ni vet vilka ni är!! Utan er skulle jag aldrig klara detta. Ni är värda G U L D. Och mitt lag. Vad ska man säga, världens bästa lagkamrater. Jag blev så lycklig när jag äntligen fick träffa dom efter en vecka i Stockholm. Min Göteborgsfamilj, vad hade jag gjort utan er.

 

Jag vill på något sätt försöka se framåt nu. Jag vet att jag skriver otroligt mycket spontat om mina känslor och hur jag känner och kände i en specifik situation. Men det är så otroligt nyttigt för mig. Det ger mig mer än någon kan tro. Att få skriva ner sina tankar utan att behöva tänka är värt så mycket. Och bara för jag skriver om mina känslor så betyder inte det att jag inte känner mig glad, lycklig eller tacksam. Det känner jag en stor del av tiden men det är just när jag känner de lite mer jobbigare känslorna som jag känner ett behov av att skriva av mig. I alla fall.. tillbaka till var jag började detta stycke. Jag får inte glömma bort att peppa mig själv. Det är nu det börjar. Jag är på väg tillbaka. För varje dag som går så är jag en dag närmare och en dag starkare. Om en månad, den 23 November så är det dags för operation. Innan dess så gäller det att bli så stark i mina knän/ben som möjligt. Jag ska verkligen jobba allt jag kan för att förenkla rehabprocessen efter operationen. Och det är bara upp till mig själv, det finns ingen annan människa på denna planet som kan göra rehab åt mig, det är bara jag. Det är nu det sätter igång och jag ska tillbaka starkare än någonsin! Jag ska kämpa och slita. Varenda minut hos sjukgymnasten och varenda lyft i gymmet är ett steg närmare. Det kommer inte alltid vara lätt, det kommer känans tufft och dagarna kommer variera och det är inget konstigt. Däremot får jag aldrig glömma var jag är på väg. Det spelar ingen roll om det är en dag jag vunnit hundratusen på lotto eller en dag då det regnar och jag känner mig ledsen för oavsett känsla, humör eller motivation så behöver jag göra min rehab, om det nu är en kall vinterdag i januari eller en tjugosju gradig sommardag mitt i juli. Min resa börjar här.