Det är svårt att hitta rätt ord att uttrycka sig med när det ända man egentligen vill är att på något sätt bli av med all rädsla och frustration man har inom sig. Ibland kanske man inte behöver sätta ord på sina känslor. Ibland kanske den tysta fasaden förmedlar så mycket mer än några meningar. Vad vet jag. Och varför ens fundera över det när det i nuläget finns tusen andra tankar som snurrar i mitt huvud för tillfället.

Denna blogg kommer till stor del användas för min egen del. Det är som en mental rehab utöver min redan fysiska, extremt tunga och jobbiga bearbetning av vad som nyligen inträffat. Här kommer jag att skriva mycket kring egna tankar, reflektioner, funderingar men framförallt använda denna blogg för att dokumentera min egen "väg tillbaka". Min förhoppning är senare att också öppna upp denna blogg för att kunna inspirera andra, försöka förmedla en verklighetsbaserad bild av att en skada i denna form inte ska stå ivägen för ens egna mål och drömmar. Även fast det gör så ont. Så ont i hjärtat av tanken att behöva vänta. Behöva vänta på att utvecklas. Och så mycket mer.

Idag har det gått några dagar. Några dagar sedan det värsta tänkbara inträffade. Jag kan fortfarande inte förstå att det är sant. Jag hoppas forfarande på att bli nypen i armen, att vakna upp och förstå att det här enbart var en dröm. Så är inte fallet och jag känner mig bokstavligen talat helt trasig, helt förstörd och alldeles tom..