Tänk så stressig vardagen kan vara ibland. Senaste månaden har jag verkligen känt mig stressad nästan var jag än befunnit mig. Det spelar ingen roll om jag är på jobbet, hemma, på träningen, på väg till träningen, på väg hem, på väg till jobbet, på väg till sjukgymnasten, på väg att duscha eller på väg ifrån affären. Det känns ständigt stressat och jag tänker hela tiden hur jag ska planera resten av dagen och hur jag i detalj ska genomföra den på bästa sätt. Ibland önskar jag bara att jag kunde stanna upp och släppa saker iallafall för en liten stund. Jag skulle absolut inte säga att jag är perfektionist men däremot gillar jag att ha saker på mitt sätt och i min egen ordning. Jag skulle till exempel aldrig kunna gå och lägga mig utan att ha städat allt i lägenheten, skulle aldrig lämna någon disk bara för att jag inte orkar ta den och jo visst, det är jag ändå tacksam över. Det är inte trevligt att komma hem varken till mig eller till någon annan om personen har kvarlämnad disk. Jag önskar ändå ibland att jag kunde slappna av mer. Ibland kanske inte allt behöver vara så som jag tänkt att det ska vara i mitt huvud. Det behöver kanske inte alla gånger vara perfekt städat och undanplockat som jag vill. Men jag har väldigt svårt att se något annat och därför gäller det att hitta ett sätt som passar mig där jag själv kan känna  mig lugn och sansad och inte behöva stressa över varenda liten detalj.

 

Ett av många tecken på att jag i dagens läge är extremt stressad är att jag fått en vagel på ögat. Jag vet att det beror på stress och det är ingen överraskning. Ett annat tecken är att jag imorse spillde mitt nykokade äggvatten över hela mitt ben vilket gjorde så EXTREMT ont. Fler tecken behöver jag inte ta upp och skriva här förutom att mina axlar känns som dom åkt till rymden. De är så sjukt spända och varje gång jag känner av dom så påminns jag om min stressiga vardag. Men trots all stess så har den sin charm. Jag lovar. Jag gillar verkligen mitt liv och min vardag. Jag har ett helt underbart jobb med helt fantastiska kollegor, världens grymmaste lagkamrater och en oslagbar familj/släkt. Jag har allt jag kan önska mig. Däremot om jag fick en liten önskan till.. då hade jag nog valt TID. Tid är dyrbart och det hade aboslut inte suttit fel just nu.

 

På tal om tid. Idag hade jag en inbokad tid hos Stina 16:40. Lyckan som uppstod när hon sa att min rörlighet har blivit så bra och att min rehab verkligen givit resultat på bara en vecka. Känslorna jag fick då är svårslagna. Det är så extremt viktigt med feedback och det gör att jag orkar ta mig vidare nu när min resa på väg tillbaka precis har börjat. Jag fick nya övningar i form av mer vikt och mer rörelser för att stärka upp knät så mycket som det går nu innan operationen. Jag har hört av både Stina och många andra som menar på att rehab man gör innan operation är minst lika viktig som den man gör efter. Jag har fått en specifik övning som ska träna baksida lår/baksida knä just för att doktorn kommer att ta en sena därifrån och då förstår ni säkert varför det är viktigt att stärka musklerna där runt omkring. Det känns så bra hos min sjukgymnast och det är alltid med ett leende på läpparna som jag går där ifrån och det glädjer mig verkligen. I will never give up!